Kristine Groven

Barnets Hus, Husets Barn

Kuva: Marika Tomu Kaipainen

There is a house

When the sun has gone

And darkness falls

Vibrations of sounds in the wood

Light knocking and I want to hear

Doors have rounded edges towards the frame

If I open the doors, I will know

In the bathroom steam there are pictures

If I look in the mirror, I will see

A child sits in a second-floor room

The house of the child or the child of the house

I do not know

You can't have one without the other

The child sits still

Did I not know better

I would say lifeless

But the child is me and I am the child

We own the house and it owns us

We should know that a cage is a cage

No matter how gilded

I should say something

Prepare for that day

We become a wall in the house

A part of the house

The House of the Child, The Child of the House


Det finnes et hus

Når sola har dratt

Og mørket legger seg

I treverket sitter vibrasjoner av lyder

Ett lett kakk og jeg vil høre

Dørene har avrundede kanter inn mot dørkarmen

Åpner jeg dem vil jeg vite

I vanndampen fra badet sitter bilder

Ser jeg i speilet vil jeg se

I et rom i andre etasje sitter et barn

Barnets hus eller husets barn

Jeg vet ikke

Man får ikke den ene uten den andre

Barnet sitter stille

Om jeg ikke visste bedre

Ville jeg sagt livløst

Men barnet jeg meg og jeg barnet

Huset er vårt og vi husets

Vi burde vite at et bur er et

Samme hvor forgylt

Jeg burde si noe

Forberede oss på den dag

Vi blir en vegg i huset

En den av huset

Barnets Hus Husets Barn


On talo

Kun aurinko poistuu

Ja pimeä laskeutuu

Puuhun jää äänistä värinää

Kevyttä koputusta, ja kuulen

Ovet on pyöristetty kohti karmejaan

Jos avaan, tiedän

Kylvystä nousee höyry, kuvat piirtyvät

Peiliin, jos katson, näen

Yläkerran huoneessa istuu lapsi

Taloko lapsen vai lapsi talon

En tiedä

Yhtä ei ilman toista

Lapsi istuu hiljaa

Jollen tietäisi paremmin

Sanoisin: eloton

Mutta lapsi minä, minua, minä lasta

Talo meidän, me talon

Pitäisi tietää: häkki on häkki

Olkoonkin kullattu

Pitäisi sanoa jotain

Valmistaa meitä päivään

Jolloin meistä tulee seinä

Talon, semmoinen

Talo lapsen, lapsi talon


Teoksen tavoitteena on valaista yhteiskuntaa ja sen vaikutusta meihin. Kuinka meidän kaikkien tulisi ottaa paikkamme siellä, olimmepa köyhiä tai rikkaita, nälkäisiä tai kylläisiä, miehiä tai naisia, vanhoja tai nuoria, hyvin koulutettuja tai ei, riippumatta siitä, mistä maasta tulemme.

Olemme yhteiskunnan lapsia - yhteiskunta, jossa kasvamme, opettaa meitä olemaan. Yhteiskunta on meidän - me päätämme, mitä se meille opettaa.

Runo kritisoi yhteiskuntaa, erityisesti sitä, kuinka vähän muutosta tapahtuu. Kaikki meille on luvattu, mutta emme saa. Tämä koskee kaikkea ilmastokriisistä koulutukseen ja puhtaaseen veteen.

Tähän haluaisin muutosta tulevaisuudessa. Haluaisin nähdä, että ne meistä, joilla on resursseja siinä määrin, että pidämme niitä itsestäänselvyytenä, voivat jakaa ne niiden kanssa, joilla ei ole.

Työskentelemme yhdessä yhteiskunnan puolesta, johon kaikki mahtuvat riippumatta siitä, keitä he ovat. Jossa kaikilla voi olla mahdollisuuksia eikä raha, ruoka, vesi, koulutus tai sukupuoli rajoita heitä.


The work aims to shed light on society and how it affects us. How we should all take our place there, whether we are poor or rich, hungry or full, male or female, old or young, well-educated or not, no matter what country you come from.

We are society's children - the society we grow up in teaches us how to be. Society is ours - we decide what it will teach us.

The poem is a criticism of society, especially a criticism of how little change is taking place. Everything we are promised but don't get. This applies to everything from the climate crisis to education and to clean water.

This is what I would like to see change in the future. I would like to see that those of us who have resources to such an extent that we take them for granted can share them with those who do not.

Working together for a society that accommodates everyone, no matter who they are. Where everyone can have opportunities and not be limited by money, food, water, education or gender.


Arbetet syftar till att belysa samhället och hur det påverkar oss. Hur vi alla ska ta vår plats där, vare sig vi är fattiga eller rika, hungriga eller mätta, man eller kvinna, gammal eller ung, välutbildade eller inte, oavsett vilket land du kommer ifrån.

Vi är samhällets barn - samhället vi växer upp i lär oss hur vi ska vara. Samhället är vårt - vi bestämmer vad det ska lära oss.

Dikten är en kritik av samhället, särskilt en kritik av hur lite förändring som sker. Allt vi är lovade men inte får. Det gäller allt från klimatkrisen till utbildning och till rent vatten.

Detta är vad jag skulle vilja se förändras i framtiden. Jag skulle vilja se att vi som har resurser i en sådan omfattning att vi tar dem för givna kan dela dem med dem som inte har det.

Att arbeta tillsammans för ett samhälle som rymmer alla, oavsett vem de är. Där alla kan ha möjligheter och inte begränsas av pengar, mat, vatten, utbildning eller kön.


Runo Dikt Poem, maalaus målning painting


kristinegroven@outlook.com